Ett upprorets anda spritt sig

Om den färgstarke Mörköprästen G. A. Lundgren

G.A. LundgrenI kyrkböckerna från Mörkö förekommer ganska få kommentarer från prästerna. Men åren 1879-89 är annorlunda. Det var de åren Gustaf Emanuel Lundgren innehade ämbetet. Han tycks ha varit en ganska kontroversiell och färgstark person.

Lundgren föddes i Nyköping 1823. Han hade egentligen tänkt bli missionär, och åkte också till Ostindien men tvingades snart återvända på grund av "klimatfeber". I Strängnäs stifts herdaminne från 1899 beskrivs han så här:

"L. var mindre en handlingens än en ordets man; han var predikant och själasörjare och ingenting annat. Aldrig rädd om besväret, aldrig njugg på stegen, var han - ett levande perpetuum mobile - nästan jämt på vandring såväl utom sin församling för att på grund av sitt stora behof af umgänge träffa ämbetsbröder, som ock inom sin församling för att trösta, råda, hjälpa andligen och lekamligen. Han hade nämligen någon tid i sin ungdom bevistat de medicinska föreläsningarna vid Kings College i London och var ej alldeles obevandrad på läkekonstens område."

"Som predikant var L. enastående, visserligen icke särskildt framstående, men så mycket mera originell och egendomlig ... Från ädel skönhet faller han sålunda ned till det platta - en Icarus med brända vingar - och blir därigenom något ojämn i sin framställning."

"Felet var, att han var allt för rask att skicka sina tankar ut från predikstolen. Litet mera meditation och själfkritik, litet mera takt och ans på sina lifligt och högt flygande tankar, och L. skulle med sitt vakna andliga intresse kommit att intaga en plats bland våra yppersta predikanter. De bländande och lifligt växlande fyrverkerierna skulle därigenom förvandlas till ett mera stadigt och stilla skinande ljus."

"Ja sådan var han: originell i allt, rik på motsatser, mäktig af oförgängliga intryck, men ohjälpligt opraktisk i det timliga; djuptänkt och själfull, men på samma gång bortkommen och tankspridd; genialisk, men därjämte i hög grad naiv, framför allt ett barn i affärer, som tog hvad man gaf honom och gaf ifrån sig hvad han tog - allt med samma barnsliga sorglöshet. Barndomens enfald var hos honom talangens andra hälft."

Lundgrens tid var en tid då industrialismen bröt fram och det gamla bondesamhället skakades i sina grundvalar. De flesta mörköbor hade genom tiderna antingen dött av ålderdomssvaghet eller sjukdom. Men under 1880-talet tycks vådliga olyckshändelser blivit mer vanliga. Drunkning var vanligt förekommande. Men en del exempel på offer för den nya tidens innovationer hittar vi i dödboken: 1878 blev Johan Gustaf Lindgren från Norräng överkörd av ett lokomotiv i Uppsala, och 1879 dog Nils August Olsson från Nybygget av kolosförgiftning i en pråmkajuta.

Det som tycks ha bekymrat Lundgren mest var de relativt många självmorden, som han kommenterat ganska utförligt:

Båtsman Sundman i Långvreten dränkte sig vid Skeppsholmen i Stockholm 1883. Lundgren kommenterar detta med "Hufvudsvaghet. Orsaken dertill högmod, grubbel öfver att vara och ej kunna bli fri från båtsmanstjensten."

Även statdrängen Per Erik Ersson från Hörningsholm dränkte sig samma år. Orsaken anser Lundgren vara "Ärftligt anlag för svårmod. Näringsbekymmer. Harm öfver tillrättavisning."

Arsenikförgiftning drabbade arrendatorn vid Tegneby 1885. Lundgren skriver: "Mannen, en periodisk supare, brukade vid öfvergången från fylleriets afslut intaga arsenik. Denna gång för mycket. Intet afsigtligt sjelfmord."

I samband med två tragiska händelser vid Håga tycks Lundgren fundera om alkoholism går i arv. Arrendatorn där tog livet av sig med arsenik på nyårsafton 1886: "Wisat många gånger benägenhet att förstöra sig, utan att egentligen vara supare, brukade han taga sig rus; farfadren supare, fadren likaledes. Åter ett bevis att förstöringslust uppkommer i degenererade(?) hem."

Nästa arrendator vid Håga hann knappt tillträda förrän han hittades hängd 2 mars 1887. Lundgren kommenterade: "Lurighet. Grubblade öfver den stora summan, lösandet af fodret uppsteg till missnöje också med sitt äktenskap."

Med den nya tiden kom också nya idéer och självaste kyrkans auktoritet ifrågasattes, något som gjorde Lundgren allvarligt bekymrad. Längst bak i kyrkböckerna har han lämnat följande mustiga redogörelse, där man får en bild av både djupt känd harm och en viss uppgivenhet:

"1885 års husförhör. I husföret (sic!) med Björkarö rote framhöll jag tomheten af påståendet om 1000 åriga riket och Doctor Lees dåraktighet att i Motala bönhus bestämma gamla verldens undergång till 2½ år härefter, hvilket han sedan i methodisternas kapell i Jönköping ändrade till 90 år härefter, på hvilken profetia den kanaljen kan sofva gott. Detta upptog hustrun i Gumsekulla illa och sade mig huru det smärtade henne. Jag uppmanade henne att sluta sig till methodisterna så finge hon ju höra bara behagliga ting. Hon påstod att de vände från sig namnet methodister; de voro pånyttfödda. Nåväl vet ni om er pånyttfödelsestund? Derpå svarade hon med ett halft förklaradt leende: det skall man väl veta. Detta föranledde mig att genomgå på de öfriga husförhören läran om nyfödelsen; hvari den bestod och inte bestod.

På hösten hitkom en stilla man vid namn Holter, hitsänd af methodistsamfundet. Han är just ingen talare, men går omkring i stugorna och frågar om deras själatillstånd och frågar om han får bedja för dem. Han har dock förmanat methodisterna att föra sådant gny och ej sådana åthäfvor som kräfvas, kasta sig med pannan mot golfvet etc emedan sådant är [oläsligt].

1886. En baptist Westberg kom hit på vintren. Hans tal behagar folket. Många unga personer söka hans sammankomster. Nästan hvar dag går han till den vackra mejerskan som ock besöker hans stunder. Hon skall dock ej bli bättre för det.

En annan baptist Bergström finner sig störd af att nattvardbarnen gå till kyrkan. Han sade att kyrkoherden har ingen rätt att kalla dem till sig, men folket hade full rätt att kalla honom till söndagsskolan (som elev naturligtvis).

Holter begärer att en pastor Eklund skulle d. 29/3 få predika i kyrkan som ej bifölls. Han predikade i Egelsvik personer från [Samfina?] Björkqvist var att höra honom.

Den 28 forböd kyrkan att baptister och methodister skulle få hållas i fattigstugan.

4. Hörde att Ankloras blifvit baptister, man hustru och pigan.

April 12. Statdrängen Karlsson sade att han var liberal och han tyckte stugupredikningar voro så goda som några andra. Ett upprorets anda spridt sig."

Gustaf Emanuel Lundgren gick bort 1889. Men inte ens efter sin död fick han riktigt vara ifred. Han fick nämligen en gravsten som var hög och smal. Tydligen var den inte ordentligt förankrad utan började luta betänkligt, varpå den togs bort och hamnade ute i skogen.

Lundgrens omkullfallna gravsten Det slutgiltiga ödet för Lundgrens gravsten?


Stenen kom tillbaks men fick ligga på baksidan av kyrkogårdsmuren. När i år (2002) renoverade kyrkogårdsmuren flyttades den till en avskrädeshög bakom kyrkogården. Tyvärr får man förmoda att den aldrig mera blir rest.

 

Senaste uppdatering:  27 Oct 02