Provinsialläkarnas berättelser bestod till större delen av statistik över sjukdomsfall i distriktet, men många skrev ner även andra iakttagelser, t.ex. om sociala förhållanden och civilisationens framsteg. 1859 kunde C.A. Rosborg berätta att fattigvården i distriktet var ganska välordnad och att:
”Hvarje commun underhåller eller understödjer sina fattiga efter deras behof; ingen behöfver lida nöd, och ingenstädes träffar man någon bettlande tillhörig någon af districtets socknar. De ständiga fattighjonen underhålles dels genom naturaproducter och contanta medel, som af hemmanen eller församlingsmedlemmarna upptagas, dels af räntemedel å fattigcassorna, och bo dels i fattigstugorna, dels inhysta eller inaccorderade hos andra.”
Han lät också meddela att ”Utom Åby källa i Hölö socken, som förr lärer varit af allmogen ganska ofta, men nu mera föga besökt, finnes ingen känd helsokälla inom districtet.”
Mortimer Haerén tog ofta tillfället i akt att ironisera över förhållandena i staden och verkade en aning missnöjd med sin lott och skjöt in små klagomål över läkarens enligt hans mening skrala villkor. Så här beskriver han civilisationens ankomst till Trosa 1878:
”Genom anbragta gaslyktor vid gatorna och värmeapparater å rådhuset och i kyrkan samt fattighusets reparation har ett om ett någorlunda civiliseradt samhällspåminnande tillstånd inträdt. Dessa för ett så litet samhälle beundransvärda arbeten visa en stor offervillighet hos de omkring 100 Skattdragande, af hvilka endast omkring 30 betala, mer än 2 kronor i bevillning, under det provinsialläkaren är högst af alla taxerad, enär hans bevillning endast understige köpmännens med 2 kronor.”
1885 blir han ännu mer ironisk när han beskriver politikernas kvalitéer:
”Det må endast tilläggas, att rubriken "skrifkunnige stadsfullmäktige" står i ett direkt förhållande till den ekonomiska progressen, hvilken ... utvecklat sig stadigt från 1875, då ännu sex stadsfullmäktige vid sammanträdena förekommo klädde i skinnpels, och, nätt taget, 7 kunde skrifva åtminstone sitt namn och någre uppsätta en enkel skrift, såvida icke afseende fästes vid rättstafning. En följd af sådan qvalitativ förändring hos de styrande är sträfvandet att tillgodogöra platsens resurser såsom en sommarort, hvilken årligen allt mera vinner tycke och besökes, oaktadt intet anslag skett i humbugsart. Dermed sammanhänger äfven insigten om, att stadens existens väsendtligt beror på dess egenskap af sommarort, hvilket åter till och med föranledt beslut att med allmänna medel bekosta annonsering, hvilket förr skett genom enskildes uppoffringar.”
1888 kom de första planerna på en sjukstuga i Trosa:
”Från landtsocknarnes sida har man, i akt och mening att åt orten åstadkomma ett lasarett, hos landstinget utverkat ett årligt anslag af 1,500 kr. till underhåll och utredning samt 500 kronor till aflöning af en lazarettsläkare, samt för samma ändamål på en mycket förmånlig plats byggt en sjukstuga af tegel, innehållande 2ne sjukrum för tillsammans 10 sängar. Tomten, utgörande 3ne stadstomter på nya stadsdelen med fritt läge på alla sidor och fri utsigt åt hafsfjärden, samt med en park i närheten, har på undertecknads förslag blifvit af Trosa stad skänkt till distriktet.” (Haerén)
De sjukdomar som härjade under andra hälften av 1800-talet är ovanliga i vårt land idag, tack vare bland annat förbättrad hygien och vaccination. Malaria (frossa) var på den tiden ”gängse såväl inom kustsocknarna, som i staden” och 1858 kunde C.A. Rosborg rapportera ”under September och October månader tillsammans omkring 40 nya fall, af hvilka 10 tillhörde staden och de öfriga landet, likväl äfven här största delen Mörkö”. 1878 rapporterade Haerén: ”Malariafebern har såsom vanligt fortsatt sitt lopp med ett antal af 113 behandlade fall och med de mest egendomliga former”. Befolkningen försökte så gott de kunde att bota frossan på egen hand: ”Då vanliga doser Quinin till coupering ingenting uträttat, skall man på eget bevåg hafva tillgripit de mest svindlande – i ordets alla bemärkelser … För kort tid sedan fick en piga, som en längre tid med kortare afbrott frusit, af sin husbonde (apothekaren sjelf) efter ett recidiv 40 gran Quinin på en dag, hvaraf följden likväl blef, att frossan blef värre än förut. Han köper Frosscurer af alla slag och namn från Nyköping, Önnersta, Södertelje, Stockholm, ty det närmaste apotheket har i allmogens mening alltid de sämsta varorna!, man tager in och man – fryser om igen, antingen omedelbart derpå, eller ock inom kort.”
Smittkopporna skördade många offer på 1700-talet. Till exempel dog under våren 1772 18 personer i Hölö och omkring 25 i Mörkö i kopporna. Tack vare vaccinering försvann sjukdomen och är idag helt utrotad. Bara enstaka fall visade sig, t.ex. 1854:
”Första dagarne af Aprill öfverfördes från Södertelge genom en Dräng Smittkoppor till Edeby i Hölö Socken, af på detta ställe insjuknade Tretton personer, afled blott den först angripne, genom de Sjukes inspärrande, samt tagna vaccinationer och revaccinationer i denna närgränsande Socknar, förekoms Sjukdomen vidare spridande, med få undantag, och den uppträdde endast sporadiskt.” (F. A. Wästfelt)
Redan 1804 ålades varje församling att utse en vaccinatör som skulle utbildas av provinsialläkaren. I första hand skulle man utse klockaren. 1805 bestämdes att alla som sökte tjänst som klockare eller organist måste visa intyg på att de kunde vaccinera. Och 1816 blev det obligatoriskt för alla att vaccinera sig, barn skulle vaccineras före två års ålder.
Efter 200 genomförda vaccinationer fick man en medalj. Exempelvis klockaren R. Sahlfeldt i Hölö erhöll medalj ”för befrämjad vaccination” 1845, liksom klockaren N. Andersson i Mörkö som fick sin medalj 1859.
Vaccineringen finansierades genom kollekt. 1888 fick I. M. Isaksson, skollärare i Mörkö, 20 öre per vaccinerad individ i ersättning. Lite bättre ersättning hade samma år barnmorskan Inga Gren i Hölö, som fick 25 öre per inidivid plus en årlig ersättning på 10 kronor.
Scharlakansfeber var också en fruktad sjukdom förr, som numer botas med antibiotika. En epidemi inträffade 1877-78, då 24 personer i Hölö insjuknade och 12 avled första halvåret 1878. På Mörkö var den tydligen vanlig, enligt en notis från 1885: ”Skarlakansfeber har under året förekommit på Mörkö vid Egelsholm med 2:ne fall och vid Fagervik med 5 fall i Januari, vid Björkarö 5 fall i April, vid Berga i Hammarby i Maj 3 fall. Sjukdomen, som tid efter annan uppträder på den afskilda Mörkön, hvars befolkning icke har mycken samfärdsel med de öfriga socknarne, kan derstädes hardt när anses endemisk. Befolkningen är icke emottaglig för undervisning och råd i profylaktiskt syfte.”
Difteri är en annan sjukdom med hög dödlighet som nu är ovanlig tack vare allmän vaccination. Mortimer Haerén skrev 1880: ”Epidemiens utveckling kan följas så som en fortsättning af den lokala, som 1879 uppträdde på ön Oaxen vid Mörkö och hvilken spridt sig åt Hölö, Mörkö och trakten omkring Trosa. I staden uppträdde det första fallet under år 1887 några få dagar efter det att ett fosterbarn från sina på Mörkö boende föräldrar fått sig tillsändt och begagnat en mössa och en halsduk, som begagnats af detta barns, nyligen af difteri aflidna, syskon på Mörkö, utan att de haft vidare gemenskap med hvarandra.”
Den dåliga tillgången på bra dricksvatten orsakade naturligtvis problem. 1858 skrev C.A. Rosborg om gastriska och gastriskt nervösa febrar (d.v.s. tyfus, tyfoidfeber och liknande): ”Epidemien varit mest extensiv inom Mörkö socken, der sjukantalet var mer än dubbelt mot alla de öfriga församlingarnas tillsammans. Centrum för epidemien på Mörkö synes hafva varit Nöckna by, belägen på en ganska hög sand- och bergås ungefär midt på ön, och der kort efter hvarandra inträffade inalles 25 sjukdoms- och ett dödsfall.
Sjukligheten uppkom just under det, till följe af den ihållande värmen och torkan, i förtid inträffande och påskyndade skördearbetet, som öfveransträngde landtmannens och arbetsfolkets krafter, och som jemte ovårdsamhet i klädsel efter slutadt arbete och solens nedgång, då man genomvåt af svett skulle svalka sig efter dagens hetta och tunga, och omåttligt njutande af osundt vatten (skärgården är i allmänhet särdeles illa lottade i afseende på dricksvatten, hvilket missförhållande under fjolåret i högst betydlig grad stegrades) torde hafva bidragit att framkalla och underhålla den allmänna sjukligheten.”
Den fruktade koleran verkar dock ha förskonat distriktet. Den kända epidemin 1853 passerade obemärkt. 1858 fruktade man det värsta, men kom lindrigt undan: ”Emellertid gaf den inträdande marknaden [29-30 oktober] anledning att frukta det värsta; men utom en lumpsamlerska, som tagit quarter i ett torp i trakten af staden, samt en bonde från Mörkö socken, hvilka båda efter hemkomsten från marknaden hastigt insjuknade och afledo i choleraartade symptomer, förspordes ibland de marknadsbesökande ingen sjuklighet.”
Till slut en liten anekdot från C.A. Rosborg (1859) som slutade någorlunda lyckligt: ”En halftannat år gammal bondson från Hölö socken hade den 28 sist. Augusti blifvit af sin 3 årige broder, under lek med en yxa, huggen öfver högra handen så, att lillfingret och ringfingret voro i phalango - metacarpellederna fullkomligt skiljda från den öfriga handen och fasthängde vid densamma endast med en smal hudremsa vid långfingrets ulnarsida. Såret förbands hemma så godt man kunde, och den lille patienten affördes genast derpå till mig, som fann detsamma såsom nyss angifvits. Ehuru med svagt hopp om samman Läkning, gjorde jag dock försök dermed; - sårkanterna sammanhäftades med några saturae circumvolutae och sammanhöllos ytterligare med häftplåsterremsor mellan fingrarna och tvärsöfver handen; - derpå kallvåta kompresser. Försöket lyckades. Tre dagar derefter hade sårytorna så pass tagit ihop, att nålarna kunde borttagas och sammanhållning ske ensamt med häftor. Efter ytterligare några dagar visade sig fortgången af läkningen så gymsam, att patienten - som under tiden vistats i staden - fick resa hem, under föreskrift för föräldrarna om behandlingen. … Sedan har jag icke återsett eller hört något om honom. Jag har anfört fallet, hufvudsakligen blott såsom ett bevis, bland många, på naturens ovanliga läkekraft hos barn.”
De flesta i allmogen träffade sällan någon läkare. De vände sig i första hand till kyrkoherden eller barnmorskan. Barnmorskorna hade fram till 1819 ett eget skrå. 1829 fick de rätt att använda förlossningstång (om de var utbildade) utan att någon läkare var närvarande, vilket var unikt i världen, eftersom det var så glest med läkare. Varje socken hade en egen barnmorska.
Charlotta Wallin (gift Åström) från Alingsås var Mörkös barnmorska från 1845 och mer än 20 år framåt. C.A. Rosborg skrev 1859 att hon ”åtnjuter förtroende och anseende i socknen, och har i årlig lön omkring 300 R:dr Rusat samt boställe”. Bostället var Grönbrink. Hon efterträddes så småningom av Märta Eriksson. Hon hade 1886 ”Lön: boställe med planteringsland, 6 tr råg. Serskild lön från Hörningsholm (mest in natura) hö till 2 kor och dessutom serskildt för hvar förlossning. Anses lågt beräknadt hafva 500 kr i inkomst".
I Hölö var avlöste barnmorskorna varandra ganska tätt. 1852 var det hustru Charlotta Christina Liedberg, 1854-58 hustru Norberg. 1859 kom mamsell Annuell (det hade blivit tillåtet för en barnmorska att vara ogift) men sades upp pä grund av sjuklighet. 1860 antogs ”mademoiselle Emma Sofia Lundqvist. Instrumentexaminerad. Lönevillkor: 150 R:dr Rmt, 2 Tunnor Råg, 5 famnar ved, fri bostad, och frivillig ersättning för hvarje enskild förrättning”.
Mamsell Inga Gren var sedan under en längre tid Hölös barnmorska. Hon hade 1886 ”Lön 240 kr. 2 tunnor råg, 5 famnar ved samt boställe med planteringsland.”
Barnmorskorna hölls alltså med boställe. Enligt 1856 års reglemente hade de bland annat denna skyldighet: "Från sin hemwist må Barnmorska icke aflägsna sig, utan att underätta de hemmawarande, hwarest hon under tiden är att träffa, eller wid hwad tid hon troligen återkommer. Sådant tillkännagifwande kan äfwen ske genom anslag på dörren."
I sin doktorsavhandling om barnmorskeväsendet skriver Christina Romlid att barnmorskorna blev en viktig länk mellan medicinvetenskaperna och befolkningen och att deras kunskapsområde under början av 1800-talet utvidgades till en rad hälso- och sjukvårdsuppgifter vid sidan av förlossningsvården. En del provinsialläkare såg detta positivt, men några såg barnmorskorna som konkurrenter. Särskilt negativ var Mortimer Haerén, som 1880 levererade följande tirad:
”Såsom en förberedelse har af undertecknad under lång tid framhållits för allmogen och för de i socknarne mera gällande männen nyttan af aflönade fasta sjukvårdarinnor. Härtill användas visserligen flerestädes barnmorskorne, då deras tid det medgifver, men, detta bruk bör, såsom farligt, så snart möjligt är upphöra; ty det är inte osannolikt att smitta medförts af dessa. De äro dessutom opåräkneliga, samt hafva en benägenhet för att förskrifva kurer och åtaga sig vård, som ligger utom deras befogenhet och närmar sig qvacksalveri.
Då man af erfarenheten känner, huru stort inflytande dessa halfbildade personer hafva på den måhända ännu lägre stående allmogen, vill det synas, som vore en paragraf, som gåfve läkaren rätt att någon gång för gemensam öfverläggning eller annorstädes sammankalla några eller alla, af stort gagn, icke minst för läkarens närmande till allmogens förtroende, utan underkurer. Som de i allmänhet hafva benägenhet att syssla med medicinsk praktik i bygden, undandraga de sig gerna kontroll, och ligger det i deras intresse att – om icke händelsevis salarierade – tillbakahålla anlitandet af läkaren, och de kunna med ovilligt tal. De kunna mycket skada hans anseende så att han derigenom kan gagna mindre än eljest, om han råkar i onåd hos dessa orakler i bygden.
Quacksalveri kan man i allmänhet icke kalla barnmorskornas lilla fusk i botningskonsten, som består i utdelande af ricinolja, ”smörjor, terpentinemulsion och dyl; ty sådant kan stundom mer gagna, än någonsin skada, annat än genom försummelse att i tid använda den verkliga läkekonstens råd; men berättelsevis har jag erfarit att någon af dem lärer kunna ymnigt förse sig, med Roséns bröstdroppar etc. från annat apotek och utöfva en ganska vidsträckt praktik.”
Haerén anklagade också barnmorskan i Trosa för morfin till bland annat ”herregårdar”. Om detta var en fantasiprodukt av hans antipati mot just henne, eller om hon fick fortsätta sin praktik eftersom hon hölls om ryggen av högreståndspersoner, lär vi inte få veta.
1886 bildades Barnmorskeförbundet, det första kvinnliga yrkesförbundet. Haerén räknar upp flera av deras krav, vilka säger en del om barnmorskornas villkor:
”1:o garanti för utfående af ersättning för hjelp åt fattige, som utgöra flertalet och ofta icke kunna eller vilja ersätta den hos dem oftast besvärligaste hjelpen.
2:o Ersättning för de i förordning anbefallda desinfektionsmedlen, hvilka nu barnmorskan är ålagd att på egen bekostnad tillhandahålla och medföra, utan någon säkerhet för ersättning, som ock oftast uteblifver.
3:o Önskvärdheten af någon pensionering, samt barnmorskans användande till sjukvakterska i församlingen, då hon icke vidare borde i tjensten qvarstå, enär hon under nu varande förhållanden, efter en lifsgerning af mödosam och ansvarsfull art, oftast icke hade annan ålderdoms tillflykt, än fattighuset i perspektiv.
4:o Att, enär med hänsyn till kompetensens olikhet, en vanlig piglön uppginge, förutom fritt vivre, bostad, vedbrand, jemte flere förmoner, till 125 kronor och derutöfver, en minimilön af 300 kronor vore önskvärd jemte bostad, vedbrand och ett planteringsland för den annorlunda qvalificerade barnmorskan.
5:o För bildande af en allmän pensionskassa voro alla villiga, och ansågo möjligt att årligen inbetala 10 Kronor.”
Mortimer Haerén avslutar trots allt med en lyckönskning: ”Enär sålunda intresse för ett framåtskridande i deras yrke syntes märkbart, vore det i hög grad önskvärdt om deras sträfvande kunde verksamt gynnas genom vederbörandes bevågenhet.
| Senaste uppdatering: | Synpunkter på webb-sidorna: webmaster @ fridal.org |