Förr i världen fanns det knappast några läkare ute i socknarna, om man inte räknar de livmedikusar som den rika adeln kunde hålla sig med. Det var barnmorskorna som fick representera läkekonsten bland folket. Redan på 1600-talet fanns ett organiserat barnmorskeväsende.
Det kanske inte var någon större förlust att det inte fanns läkare att tillgå. På den tiden var det ofta farligare att gå till en läkare än att inte göra det. Men under 1700-talet inrättades i alla fall ett system med provinsialläkare i riket. Distriktet var då väldigt stort, det fanns en provinsialläkare i Nyköping och en i Strängnäs:
"År 1764 förordnades en Provincial Läkare på stat för hela Nyköpings Län med station i Nyköping. Vid 1765 års Riksdag beslöts att Länet skulle fördelas uti 2:ne Provinc. Läkare district nem. 1 för Konga Dömets 5 härader med station i Nyköping och 1 för Lifgedingets 5 härader med station i Strängnäs"
Senare fick Trosa en stadsläkare, och 1859 fick vi en provinsialläkare i Trosa. Dennes distrikt bestod av Trosa stad och landsförsamling, Mörkö, Hölö, Vagnhärads, Västerljungs och Bälinge socknar samt Torsåker och Lästringe.
Provinsialläkarna lämnade varje år en rapport över hälsotillståndet i sitt distrikt. Somliga skrev knapphändigt och avhände sig knappast mer än bara statistik över sjukdomar, medan andra var mer flyhänta och skrev små uppsatser i skilda ämnen. Tack vare dessa kan vi bilda oss en liten uppfattning om hur folk hade det i Hölö och Mörkö under andra halvan av 1800-talet.
C. A. Rosborg som tillträdde tjänsten i Trosa 1859 började med att lämna en allmän beskrivning av distriktet. Där kan vi bland annat läsa att skogstillgången var tämligen god inåt landet men knapp längs kusten och i skärgården. "På ett och annat ställe är skogen till och med alldeles förstörd, såsom på vissa ställen å Mörkön, trakten kring Trosa."
Fisket hade redan då problem och hade avtagit på flera håll. Orsakerna antog Rosborg bland annat vara "en vaknad större håg för landtbrukets skötsel; sjelfva fiskynglets utrotande genom för fina nät och notar (hvilket dock genom sednaste fiskeriförordning är ämnadt att förekommas); fiskens bortskrämmande af den lifliga ångbåtstrafiken (?) m.m."
Älgjakt verkar dock inte ha varit någon lönsam sysselsättning: "Af Villebråd och jagt är sjöfågeljagten om våren att märka; dessutom finnes temligen god tillgång på harar och rapphöns. Skogsfågel mindre. Icke sällan visar sig en och annan elg i de mera skogiga trakterna. Af rofdjur förekomma räfvar temligen allmänt. Ett och annat exemplar af fjällugglan (Strix nyctea) visade sig förliden vinter."
Han räknar också upp de "allmännyttiga inrättningar" som fanns i distriktet: "19 större och mindre mjölquarnar (dels väder -, dels vattendrift) med öfver 40 par stenar; 9 Sågverk; 5 Tegelbruk, 1 Marmorbruk (vid Wrå i Hölö), 1 Kalkbruk (Oaxen på Mörkö) samt - såvidt det förtjenar epithetet "allmännyttigt" - ett större ångbränneri (vid Åda i Vagnhärad)".
Om "allmogens lynne, lefnadssätt, lefnadsvillkor och öfriga dermed sammanhang egande förhållanden" får vi veta följande:
"Hvad först lynnet beträffar, så är detta i allmänhet stilla och fredligt, öppet och lifligt. Denna liflighet kan dock någongång, vid mera upprymda tillfällen, stegras till öfverdrift och förleda dem att begå våldsamheter, för hvilket isynnerhet Vesterljungsborna hafva fått rykte om sig.
Lefnadsvillkoren uppgifvas vara olika inom olika socknar: goda och bergliga inom Lästringe, Hölö, Vesterljungs och Trosa lands; någorlunda bergliga inom Mörkö och Vagnhärads socknar; samt klena och fattiga inom Trosa stad, Bälinge och Thorsåkers socknar.
Lefnadssättet är enkelt och tarfligt, såsom vanligt hos allmogen i allmänhet. Ordning, snygghet och renlighet inom och utom hus, hvilket man öfverallt får se hos skärgårdsborna, tyckes dock aftaga i samma mån man kommer längre uppåt landet – och detta isynnerhet i de fattigare trakterna.
Födan utgöres mestadels af egna producter. Brödet bakas i hvardagslag med surdeg, hvilken omständighet torde i någon mån bidraga till uppkomsten eller underhållandet af de hos allmogen och arbetsklassen, företrädesvis qvinnorne, så vanliga chroniskt gastriska åkommor. Det dagliga förtärandet af potatis i stora quantiteter jemte salt fisk (sill och strömming), hvilket – i förening med den ändå ymnigare och öfverallt allmänna kaffedrickningen - utgör landtfolkets och arbetsfolkets hufvudsakliga föda, samt sannolikt äfven det gamla osnygga bruket att gifva dibarn s.k. sudd, omvexlande med tjocka, i barnmagen indigestibla mjölvällingar – detta allt, jemte ovårdighet och oförsigtighet i klädsel, samt ej sällan öfveransträngande arbete, torde väl ock vara i icke obetydlig mån bidragande orsaker till dessa maglidanden.
Till dryck begagnas mest källvatten, hvarpå i allmänhet finnas god tillgång, utom på Mörkön, och för öfrigt i hela skärgården, som derpå lider stor brist. (Det sednare gäller äfven om Trosa stad, inom hvars område och närmaste grannskap ingen god och hela året igenom hållbar källa finnes, hvarföre de flesta till dryck, såväl som till matlagning begagna åvattnet, hvilket visserligen om vintern är drickbart, men under öfriga årstider onjutbart, under högsommaren till och med vämjeligt, sedan det mottagit diverse tillflöden från stadens garfveri, dyngstackar, rännilar m.m.d.)
Bränvinssuperiet har mycket aftagit i allmogens hem. Deremot händer väl sällan, att en bonde eller dräng, som i ett eller annat ärende varit i staden, kommer nykter derifrån; isynnerhet gäller detta vid marknadstillfällena, som i Trosa stad förekomma två gånger om året (i Juni och October). Just med anledning deraf har kringliggande ort hos Kon:s Befallningshafvande sökt att få sommarmarknaden, såsom mera skadlig än nödvändig, borttagen. Saken är dock ännu oafgjord. Bland de s.k. bättre råder, med få undantag, såväl enskildt i hemmet som i samqväm, ett nyktert och välordnadt lefnadssätt, och några orgier eller större excesser in Baccho afhöres aldrig.
Allmogens beklädnad består dels af hemväfda – (ylle) tyger, dels – och hvilket egentligen gäller qvinnorna – af köpta bomulls- (vanligast Vestgötha-) tyger. Vestgöthehandlande besöka orten flitigt och hafva ett slags ständigt högqvarter här i Trosa stad, till handelsmännens i staden förargelse. Deras varuafsättning beror till största delen på den alltför vidsträckta credit, de lemna landtfolket i allmänhet, och tjenstefolket isynnerhet, både i staden och på landet, hvilket (tjenstefolket) år efter år, såsom gäldenärer, ligger i deras händer. Så finnes här i staden knappt någon piga, som icke står i skuld hos dem; och detta till tjenstehjonens egen skada, emedan de dels förledas till lyx och flärd på ytan, under det beklädnaden närmast kroppen rätt ofta kan vara mer än lofligt smutsig och trasig, dels få de naturligtvis, alltefter credittidens längd, så mycket dyrare betala denna flärd. Från flera håll klagas ock öfver lyxens tilltagande hos allmogens qvinnor. Med ett ord: Vestgötehandeln utöfvar på allmogen ett såväl i ekonomiskt, som i moraliskt och äfven hygieniskt afseende skadligt inflytande."
Bristen på vatten var kanske orsaken till att allmogen inte gärna brukade det till tvätt eller dryck. Mortimer Haerén noterade 1880:
”Badning af barn förekommer sällsynt under helsa, men numera icke motvilligt vid sjukdomstillfällen. Man ser numera icke så sällan en thermometer i allmogens rum. I allmänhet är allmogen icke benägen för vatten utvärtes, förmodligen till följd af något af de många vidskepliga föreställningsätt, som af densamma hysas, ehuru de omsorgsfullt döljas. Invärtes begagnas det när svagdricka icke står till buds och måtte anses såsom en menniska ovärdigt att förtära, att döma av en bonddrängs yttrande vid tillbud att dricka vatten: ”jag dricker inte lag med oxa”(rna).”
Redan 1885 kunde han dock meddela att ”På åtskilliga ställen inom distriktet hafva brunnsborrningar förehafts med bästa resultat såsom t.ex. på Mörkö, der förut ständigt klagats öfver det dåliga vattnet.”
Brännvinssuperiet var ett kärt ämne i rapporterna. Redan 1838 skrev C. R. Martin att orsaken till de många fallen av kroniska magsjukdomar "nog kan igenfinnas i härvarande, till en stor del utfattiga, allmoges och Stat Drängs Personals lefnads sätt, föda och missbruk af bränvin, synnerligast under deras oftare och mer än i många andra provincer vistande på längre resor då de ofta under veckor och däröfver ej äro afklädda och lefva af dålig torr och sallt föda samt bränvin, med hvilket senare, såsom den fattigares lättast tillgängliga, minst dyra och snart sagt enda förfrisknings medel, också Qvinfolk och tillock med barn, tidigt nog, hanteras".
Mortimer Haerén levererade följande tirad år 1878:
"Af Förgiftningssjukdomar; endast akut och kronisk Spritförgiftning. Om ock yttringarne af den förra formen kunna anses vara i någon mån i aftagande, tack vare aflysandet af sådana folkfester, som Trosa marknad etc, samt en mera praktisk ekonomisk anda, alstrad genom yppade tillfällen till arbetsförvärf samt goda exempel, torde dock den kroniska hafva vilkor nog för sin fortvaro. Jag vill icke dermed hafva sagt, att denna ort utmärker sig för en jemnförelsevis större spritkonsumtion, än annorstädes; men allmoga och andra vidhålla den traditionela spritförtäringen i samma grad, som förr, endast med förändring af varans färg och namn. Den ofärgade varan, dåligt s.k ”dubbelrenadt” (halffinkel), förtäras af de mindre bemedlade herrarna efter råd och lägenhet, så ofta tillgångarne tillåta. Vid högtidligare tillfällen njutas samma vara brunfärgad, under namn af ”Konjak”. De, som vilje vara litet förmer, än andra, njuta af och bjuda på den senare varan, eller åt bättre gäster dåligt svenskt bärvin och s.k. bayerskt Öl.
Man inkommer ej gerna på något ställe, utan att varda bjuden på en sådan konjak af afskyvärd art. Är man af smak disponerad för den syrupsvattenlikxo, grumliga elixiren, saknas icke tillfällen till lystmäte af denna Bacchi gåfva med åtföljande, oftast mer eller mindre syrligt, alltid grumligt, s.k. bayerskt öl. Qvinnorna bjuda gerna på kaffe och glömma dervid icke gerna att framsätta den ”fyrkantiga penaten med dess bruna välsignelse”, lika litet som de hos bagaren köpta skorporna. Bröd börjar numera köpas i Staden eller hos landthandlaren, hvilket lärer vara af ekonomiska skäl.
Om ock allmogen, isynnerhet dess qvinnor ännu icke kommit till den civilisations ståndpunkt, som fått sitt bekanta koncentrerade uttryck i frasen: ”tid är pengar”, så skulle jag dock tro, att de förstå att ekonomisera med tiden så mycket, att de inskränka bakning, handslöjd och andra, fordom såsom nödvändiga aktade arbeten, dels för att kunna egna sin tid åt besökandet af de enda konstföreställningar, som erbjudas dem, utom gudstjensterna, nämligen ”Sammankomsterna”, utlysta af vinkelpredikanter, Dels för att derefter vid kaffekoppen egna föredraget och dermed sammanhängande tilldragelsen en allvarligare kritik.
Att föröfrigt all sund ekonomi måste anlitas för konjakens anskaffande, är naturligt i dessa tider, då det icke torde finnas många bönder, som icke genom fordringarne på ett finare lefnadssätt kommit i landthandlarnas händer, såsom deras gäldenärer. För att uppfriska köplusten är numera hvarje bodkammare försedd med ett skåp, som innehåller konjak och svagdricka, hvilken omständighet i fin man bidragas att sprida konjakens evangelium bland allmogen, liksom läran om dess egenskap af lifselixir blifvit ett ljufligt och gladt budskap äfven för landsortens damer och herrar. Få försumma numera att söka helsa och krafter medelst ett så lättfånget och angenämt medikament och så slutis så småningom ett allt fastare förbund mellan lätjan och lasten.
Af mera intensiv kemisk alkoholism hafva 7 fall förekommit under året; af dessa 2:ne med delirium. Det ena af dessa slutade med dränkning eller drunkning."
1880 lade han till: "Konjakens evangelium har avlat bruket och missbruket af det genom diverse tillsatser, bland annat spansk peppartinctur, kryddade bränvin, som under namn af konjak är en nödvändighetsartikel öfver allt och allestädes, ansedd såsom ”så nyttig” – ett verkligt lifselixir."
Anmärkningsvärt nog minskade alkoholkonsumtionen brant under bara ett fåtal år, när nykterhetsrörelsen fått fäste. Bara 5 år senare, 1885, rapporterade samme Mortimer Haerén detta:
"Anmärkningsvärdt skadliga dryckesvaror torde icke mycket förekomma. Förbrukningen af konjak och andra spritvaror har med en stark tendens till nykterhet betydligt minskats, der godtemplarne såsom på åtskilliga håll fått fotfäste. Inga krogar finnas, utom en i Trosa stad, der den enda bränvinsförsäljningen inom flere härad eger rum. Men märkligt nog äro af Trosa stads hela befolkning (625) omkring 125 godtemplare, och der finnes numera icke mer, än ett par egentliga supare. Befolkningen är nykter, arbetsam och efter förhållandena välbergad – en slående kontrast till hvad som kunnat anmälas i årsberättelsen af 1880. I landthandlarnes bodar torde måhända förekomma tillfälle till berusning, men dock icke notoriskt eller uppseendeväckande. Obehörig försäljning af Hoffmans droppar förekommer ej, emedan denna art af berusning här är obekant. Obehörig giftförsäljning omnämnes ingenstädes ifrån, ehuru de allra flesta af allmogen nog torde innehafva någon qvantitet "markurrium", såsom kreatursmedicin."
Nästa år lät det så här: "Dryckenskapen uppgifves vara i bestämdt aftagande och rus uppfattas såsom skamligt. Det ideliga "Konjak"serverandet förekommer föga.. Allmogen söker tillegna sig urbana bruk, hvadan det anses som litet finare att traktera med svenska viner, som tyckas tagit lofven af den förr af landthandlande under namn af vin tillhandahållna, färgade blandningen af sprit och allehanda."
Till del 2 av provinsialläkarnas berättelser
| Senaste uppdatering: | Synpunkter på webb-sidorna: webmaster @ fridal.org |